I was listening to the pressconference that the European Union had the last two days. One would think that by now with all the high level people attending that they would have a clear and effective communication on what they want to achieve here in Copenhagen. More often than not the devil is in the details so one have to take to listen carefully what they really say.

During these two press conferences I found a few interesting contradictions and points worth to notice. The first interesting statement is made by Joe Lionel where he concludes the following:

“The Scientific community is asking for the upper level of 25-40 % for industrialized world. Let’s say that 20 % is definitely not enough, that’s the conclusion what the scientific panel has found. therefore 30 % would even not be enough, that would match half-way what we could then do. It is not a scientific definition but a political assesment.”

Here he completely agrees that neither 20 % of the European target nor their 30 % target is enough. We have to do more to come up to a scientific standard. So the question I ask here is why is a political agenda the driving force if the science is clear? If we are to keep below a 2 degree target we also need progressive action inline with science, not inline with the political assesment made.

The next interesting statement is made by Stavros Dimas where he is commenting the ‘great deed’ of financing CDM.

“We have also invested in CDMs, many people does perhaps not know, that there are right now 3 billion euros worth of projects in CDMs, from this 80 % is from European Union and already 4 billion has already been dispersed. This is money coming from the European Union.”

When you hear this for the first time, you think: “Great, EU is contributing to the welfare of other countries and help them mitigate their emissions.” On a closer note what Stavros Dimas seems to propose here is that you should count the money given in CDM projects as climate finance. He specfically mentions that: “This is money coming from the European Union”. In this context money should NOT be mentioned AT ALL if they want to count the emission reductions that are made through these very CDM projects. However if they rather want to feel good about all the money being spent in CDM one should not count the emission reductions done. Put it simply, one can never eat the cake and keep it at the same time.

The next statement is from Andreas Carlgren where he explains the strategy of the European Union and how their strategy with a conditionalized target is going to put pressure on other countries.

“It is conditionalized because otherwise we would give up and sell out our target to cheap without making sure that united states and china would also deliver sufficiently we cover a bit more than a tenth of the emissions of the world. If the two countries covering half of the emissions of the world wouldn’t deliver sufficiently. [ ... ]. It would be just in vain and not for the good of the planet if we would sell out this target [30 %] too cheap. That’s why we use it as a lever. That’s why we put pressure on the others”

If we compare what Carlgren is saying to what Joe Linen is telling I’m wondering where the leverage point is? Joe tells us that 20 % is scientifically illiterate, at the same time Andreas tells us that this waiting game will be used to get others to raise their goals. The problems is that currently all the developed countries have scientifically illiterate targets. Would not a better strategy be to line up with the NGO, be the examplerary rolemodel, then all focus would be on the countries that do less. There would be massive media attention, generated from both NGOs and press and a lot more pressure would come from this than the meekly political pressure that we are seeing right now. That would be an absolute brilliant move. Because I do believe that EU:s core intention is for Fair Ambitious and Binding deal.

The countries have to start understand that we live in a different world than we did 30 years ago. Civil society has a lot more power with the internet technology, this could be utilized for good if the parties of the negotiations only understood how to do so.

Mitt namn är Jonathan och jag har varit med i ett projekt vid namn Adopt a Negotiator där jag och 13 andra unga människor fått möjligheten att följa förhandlingarna i 6 månader. Därför vill jag uppmuntra er till att läsa på denna sida för att få ett annat perspektiv på vad som pågår här.

I svensk media har man länge talat om hur bra Sverige sköter sig, att EU kommer att sänka sina utsläpp med 30 % och att bördan ligger på de stora utsläppsländerna. Första dagen på förhandlingarna fick Sverige det skamfyllda priset ‘Fossil of the day‘, ett pris som delas ut till de aktörer som blockerar förhandlingarna allra mest. Det delades med Österrike och Finland. Om Sverige är så progressiva så borde vi rimligtvis inte fått ett sådant pris. Därför vill jag uppmana er riksdagsmän och riksdagskvinnor att ta upp det i debatt med regeringen. Värt att notera är att i Österrike så kräver de till och med miljöministerns avgång. Inlägget kan ni läsa här

Dessutom har Frankrike nyligen gått ut med att låta alla sina utsläppsminskningar ske på hemmaplan, denna målsättning tillsammans med deras mål om att minska utsläppen med 30 % gör dem mer ambitiösa än Sverige, för det är här utsläppsminskningarna spelar mest roll. Om Sverige tar klimathotet måste ni Riksdagsmän och Riksdagskvinnor gör mera. Avslutningsvis vill jag säga att det är möjligt som SEI bland annat visar i denna rapport och i mitt hjärta undrar jag varför vi inte tar våra barns framtid på mer allvar.

Du kanske har hört om henne i korridorerna. Hon kan närmast beskrivas som självaste moderjord med ljuvliga träd. Den vackra LULUCF är helt enkelt skogen du går i eller marken du odlar. Sverige är väldigt rikt på skog och har mycket pengar att tjäna på att kunna fortsätta hugga ner den skog som finns. Detta anledning är tydlig nog för att Sverige som är rik på skog ska vilja ha fördelaktiga regler när det gäller LULUCF – “Land use, land use change and forestry”.

Vari ligger problemet? Alla växter och djur är kolbaserade och skog och mark lagrar stora mängder kol. När en skog sedan huggs ner så kommer en stor del av denna kol uppgå i atmosfären – CO2, där den som bekant skapar en del problem. Vad Sverige nu har föreslagit, och som också backats upp av Finland och Österrike är att ha projicerade baslinjer som kort och gott tillåter att det fortfarande går att hugga ner skog utan att den nerhuggna skogen tas med som CO2 källa. Det förslag som Sverige lagt fram möjliggör därmed att en stor del av utsläppen från vår den vackra LULUCF kommer att osynliggöras. Vilket helt klart gör det mycket svårare att minska på utsläppen.

När detta görs på EU-skala skulle inte 200 miljoner ton CO2 ingå i kalkylen utan gömmas undan i kreativa bokföringsmodeller. I relation till vad EU annars släpper ut är det inte extremt mycket, men det är ändå inte lite. Faran är att eftersom att det här är ett förslag i FN skulle det gälla alla länder vilket skulle kunna leda till att utsläpp i gigaton (miljard ton) skala skulle gömmas undan och inte ses men trots allt påverka vår miljö. Om utsläpp i den skalan sker kommer det vara ett betydande hot mot den miljömässiga helheten.

Jag frågar mig, Sverige som sägs gå i bräschen i dessa förhandlingar, jag undrar var deras framåtskridande positioner i den här är frågan? När nu Sverige har förmånen att vara ordförandeland bör de då inte aktivt stödja konstruktiva förslag och försöka undvika icke konstruktiva förslag?

Några erfarenheter jag hade en dag (English below)

Efter att jag varit på den troligen tråkigaste receptionen någonsin. (Även om jag såg Pachauri i förbifarten :) ) Gick för mig själv för ett tag allt eftersom min mage kurrade. Receptionen som jag nyss varit på räckte inte riktigt för att fylla min mage. Medan jag går passerar jag förbi en 7-eleven. Kanske inte världens bästa ställe att hitta mat på, men det slår mig att jag kanske kan höra om något bra ställe att äta på.

Efter några minuter i kassan och ett inhandlat telefonkort får jag tipset att gå till Chilli mili. Biträdet lovar uppmuntrande att det är ett bra ställe. ‘Tja, varför inte?’, tänker jag och promenerar vidare ett tag till. Restaurangen visar sig inte bara vara bra, utan till och med en Jackpott. Sallader, bönor, härlig vegetarisk mat. Tre spännanade beställda sallader senare sätter jag mig vid en av de stora fönsterrutorna. Alldeles bredvid mig märker jag att det också sitter några från konferensen.

Jag sitter lugnt och äter min måltid. Lite nyfiket lyssnar jag på vad de säger och uppfattar lite här och där. De kommer från den demokratiska republiken kongo skymtar jag på en av plastbrickorna delegaterna har med sig. ‘Spännande’ tänker jag, det är en av länderna med världens lungor; stora regnskogar som behöver bevaras.

Vid något tillfälle ställer sig en av personerna upp för att ta kort. ‘Nu har jag min chans’ tänker jag. Jag erbjuder mig att ta kortet åt honom. Efter att jag tagit kortet sätter jag mig igen och fortsätter äta lite till. De märkte inte att också var en del av konferensen trots min bricka. Kanske ignorerar dem det. Jag tvekar om jag verkligen ska försöka prata med dem. ‘Vad hjälper det och förmodligen är de inte alls intresserade av mig’ är tankar som dök upp i huvudet när jag fortsätta och peta i mig maten för att sitta en stund till. Medan jag sitter där snappar jag upp fragment av samtalet som pågår.

Plötsligt hör jag siffran 350 dyka upp, nu kan jag inte hålla mig längre och frågar om jag faktiskt kan slå mig ner där ett tag. Se där. Visst gick det bra. Jag och en av förhandlarna för ett samtal kring skog och utveckling ( för att vara ärlig, lyssnade jag mest ). Delegaterna där känner sig orättvist behandlade när flera länder och även NGOer när det förs resonemang kring att avskogningen måste få ett ett totalt stopp. Hur ska de då kunna utvecklas, bör man inte försöka komma runt problemet istället för att bara ha ett totalt stopp. De upplever att de inte tas på allvar för att de är ett fattigt utvecklingsland, medan länder som brasilien som är en växande ekonomi och därtill har förstört stora delar av deras regnskog. De tas på allvar. Den jag pratar med undrar retoriskt om man ska behöva förstöra halva sin regnskog för att få utvecklas och tas på allvar som människa.

Rätten till utveckling och att alla ska behandlas som människor är vad som ligger i kärnan. Hållbar utveckling kan aldrig vara hållbar om inte dessa demokratiska rättigheter finns med.

English translated through google

After that I was probably the most boring reception ever. (Although I saw Pachauri in passing:)) Went to myself for a while as my stomach competition. The reception that I have just been on was not enough really to fill my stomach. While I can pass, I pass a 7-Eleven. Maybe not the world’s best place to find food, but it strikes me that perhaps I might hear about something good place to eat.

The right to development and that everyone should be treated as human beings is what lies at the core. Sustainable development can never be sustainable unless these democratic rights are included.

Jag vandrade runt och frågade ett antal ungdomar vad de förväntar sig av Köpenhamn. Vad som slår mig när jag gör det är hur viktiga ungdomarna är. Det är vi som kommer att ta över världen efteråt. De som jag pratar med bryr sig verkligen om vad som händer här på vår planet och att dessutom måste ske snart. Så snart som möjligt. När världens ögon har sitt fokus på Köpenhamn, är det ett alldeles för bra tillfälle för att låta det slinka ur ens händer. Det är nu vi måste agera, för oss själva på ålderns höst, för våra barn och för våra barnbarn. För alla bönder, för alla kvinnor, för alla som redan har dåligt om vatten, för alla som bor under havsnivån.

Vi inte bara måste agera, vi kan agera och därtill kan vi göra stor succe!

Googletranslated into English

I walked around and asked a number of young people what they expect of Copenhagen. What strikes me when I do it is how important young people are. It is we who will take over the world afterwards. Those that I talk to really cares about what happens here on our planet, and that also must be done soon. As soon as possible. When the world has its eyes focused on the Copenhagen, it is far too good an opportunity to let it slip out of one’s hands. It is now we must act for ourselves in old age, for our children and our grandchildren. For all farmers, all women, all of which have already been bad for water, for all who live below sea level.

We must not only act, we can act and do so, we can make a big success!

Det är svårt att tänka sig historiens vingslag inför en händelse som detta. Men faktum är att just nu skapas historia. Omkring 100 ledare kommer att komma till Köpenhamn och så sent som igår meddelade Obama att han tänker komma till de sista dagarna i Köpenhamn, som också är de viktigaste dagarna.

Under halvåret som gått har de politiska ledarna tvekat, skjutit upp och funderat ‘klarar jag verkligen av det här’. Det är precis så jag också känner ibland. När hela världen vänder sig mot Köpenhamn för att sätta sin tilltro till världens förhandlare och ledare börjar jag fundera hur jag själv skulle reagera. Jag skulle vara rädd för att misslyckas totalt. Vad alla världens länder har framför sig är inte mindre än att ta ett stort steg i förtroende. Antingen tar det ett steg framåt i rädsla för att ramla och göra bort sig eller så väntar de och väntar ännu längre. Med risk för att allt blir alltför sent.

Ett så litet land som Sverige har nu ett ordförandeskap i sina händer. Vilket ansvar! Precis som jag tvivlar Fredrik Reinfeldt ibland på om det här ska gå vägen. Men, i slutändan ser jag inget alternativ än att ta detta steg i förtroende. Det är när processen granskas och synas som mest som det blir som mest demokratiskt förutsatt att man rättar till de misstag som görs.

Min fråga till er är vad ni vill att jag ska fokusera på under de kommande två veckorna. Kom med synpunkter och jag tar dem till mig :)

English translation through google

It is difficult to conceive of history for an event like this. But the fact is that currently creates history. About 100 leaders will come to Copenhagen and as recently as yesterday Obama announced that he intends to come to the last days in Copenhagen, which is also the most important days.

Over half of which has been the political leaders hesitated, shot up and thought ‘can I really of this’. This is exactly how I also feel sometimes. As the world turns towards Copenhagen to put its faith in the world’s negotiators and leaders, I begin to think how I would react. I would be afraid to fail completely. As all the world’s countries have before them is no less than to take a major step in confidence. Either take it a step forward in fear of falling and making a fool of himself, or so they wait and wait even longer. At the risk of everything becomes too late.

A small country like Sweden has now a presidency in their hands. What responsibility! Just as I doubt Fredrik Reinfeldt sometimes if this is the way to go. But, ultimately, I see no alternative but to take this step in confidence. That is when the process is reviewed and seen by most as it is the most democratic if it corrects the mistakes made.

My question to you is what you want me to focus on over the next two weeks. Gave feedback and I take them to me:)

Under de två kommande veckorna kommer vi att få se hur högt världens politiker vågar satsa. Världens ögon har vänt sin blick mot köpenhamn och det är klart att ledare blir oroliga för att förväntningarna är högt ställda och att de kommer att misslyckas. Det är humant att bli nervös för det är aldrig kul att misslyckas. Så om du Fredrik Reinfeldt läser det här. Fatta mod !

Och ni andra som också läser det här. Låt oss uppmuntra våra ledare och visa dem hur de bör gå.

Translated through google

The Daily News can read the targets set in Kyoto will be met by a wide margin. Time and again we see that the goals for which it is easier to achieve than was originally believed. Can not the world’s politicians gain a bit more confidence about what can be achieved. Then we would probably be able to reach even further.

And you others who are reading this. Let us encourage our leaders and show them how they should go.

English translation below
I klimatförhandlingarna pratas det ofta om Industriländer och Utvecklingsländer. Eller om fattiga länder och rika länder. När det gäller den finansiering som det förhandlas om är det viktigt att med vilken sorts glasögon man använder.

Problematiken som det sett ut i EU är att östblocksländer känt att de redan är utsatta i den ekonomiska krisen och inte kan skänka pengar till u-länder. En fattig bör inte skänka till en rik. Det vore dessutom att öka klyftorna något som inte ens miljöorganisationer vill när de skanderar klimaträttvisa. Det är med andra ord av vikt att man har riktiga kategorier på de länder som deltar i förhandlingarna. Är landet rikt eller är det fattigt? Är det ett industriland eller ett utvecklingsland?

Hans Rosling illustrerar färgstarkt problematiken i detta med två stycken stycken välfärdsparametrar. Barnadödlighet och inkomst per person. Vad som framträder är det inte alltid är lätt att kategorisera ett land som fattigt eller som rikt. Inom olika länderna kan skillnaderna vara stora. Tar man kina som exempel är skillnaderna avgrundsstora. Delar av kina är lika välmående som oss och andra delar har det lika ofördelaktigt som de som har det värst i världen. Problemet är snarare att suveränitet är en begränsande faktor i detta fall. Det är inte bara mellan länder det existerar klyftor som ställer till det på klimatområdet. Det är även inom länder.

Ytterligare något som förekommer i debatten om klimatförhandlingarna är att vi måste se till så att vi inte blir omsprungna av våra grannar i öst. Att vi måste behålla våra komparativa fördelar. När man synar de intellektuella rättigheterna i kanten ser man att det ofta är argumentet.

Frågan är om en förhandling kan lösas med att man vaktar det som är ens eget? Frågan är om det finns ett egenvärde av att ha spjutspetsteknologi eller vara rikast i världen?

Yes they can! from Gapminder Foundation on Vimeo.

Video is in english.

English translation through google

In climate negotiations, often talk about developed and developing countries. Or on poor countries and rich countries. Regarding the funding is negotiated, it is important that with what kind of glasses to use.

The question is whether a hearing can be solved with the guards it is one’s own? The question is whether there is an intrinsic value in having leading-edge technology or be the richest in the world?

Igår var det ‘buy nothing day‘. Tanken bakom buy nothing day är som bekant att man inte ska köpa saker. På så vis skapas en medvetenhet bakom vad man faktiskt köper, huruvida man behöver det man tänker köpa eller om man helt enkelt köper av ren slentrian. Tanken bakom buy nothing day är hur ens inköp påverkar en själv och hur det påverkar andra.

Vad är det för påverkan som sker och framför allt vad har det med COP 15 att göra? Varenda inköp eller konsumtion, ja hela vår varelse förbrukar energi och resultatet blir något slags avfall. Inget fel med det så länge detta avfall ingår i ett kretslopp där någon annan kan konsumera vårt avfall. I ett välfungerande system är ‘waste = food’ helt enkelt.

När alla dessa varor och tjänster skapas inte bara tjänster som vi har nytta av utan även avfall. I dagens system så går det åt enorma mängder energi för att uppehålla den produktion av varor som vi har. En av restprodukterna är CO2 som är en av växthusgaserna man förhandlar om att sänka i köpenhamnsmötet som ni säkert vet.

I Sverige pratar vi om att vi är så duktiga på att sänka våra utsläpp. I jämförelse med andra länder runtom i världen har vi också _varit förhållandevis_ duktiga på det. Dessa utsläppsminskningar räknas utifrån produktionsbaserade siffror i Sverige såväl som under det förestående klimatmötet. I och med att industri har flyttat utomlands och våran konsumtion av varor och tjänster fortsatt och också ökat innebär det att vårat egentliga utsläpp av CO2 är 17%  högre än vad de produktionsbaserade uppgifterna anger. Det innebär att egentligen har utsläppen inte alls minskat utan snarare ökat även i Sverige.

Ekonomen invänder att om vi slutar konsumera går jobb förlorade. Dessutom innebär konsumtion att ny effektivare design på produkter bidrar till att sänka dessa omständliga utsläpp. Men om det är så att den ökade tillväxten äter upp effektiviseringarna och de minskade utsläppen som skett. Ja då måste man hantera problemet annorlunda.

Att tänka på i dessa förhandlingstider är att alla industriländer har ett något högre utsläpp än vad som anges sett ur ett konsumtionsperspektiv. Rimligtvis bör industriländerna stå för det också.

Avslutningsvis tror jag att det är fullt möjligt att lösa dessa problem. Det kräver bara att man tänker ett steg längre och att vi alla gör det. Oändlig tillväxt är inte möjlig och vi får helt enkelt anpassa oss efter det. Ju förr desto bättre. På youtube finns en intressant föreläsning om just detta.

Är ni mer intresserade läs den här rapporten. The report is in english.

Läs även andra bloggares åsikter om klimat, buy nothing day, konsumtion, miljö

Under hösten som varit har det pågått en del olika konferenser. Ganska nyligen var jag med på en av dessa ungdomskonferenser för lite yngre ungdomar i egenskap av föreläsare. Under konferensen skulle de diskutera sig fram till vad de tyckte om förhandlingarna och vad de såg för lösningar.

Det är lätt att tänka att dessa ungdomar som kommer att ärva allt fortfarande inte är tillräckligt kloka att förstå vad som pågår, att de inte studerat tillräckligt länge för att komma på lösningar. Även om jag fortfarande är ung så är det fascinerande att se så många unga människor vara intresserade och engagerade. Men inte bara det, de kommer med kloka analyser och intressanta vinklar på sin omvärld.

Vid ett tillfälle under konferensen hade ungdomarna satt sig ner för att diskutera kring hur politiker och förhandlare borde gå tillväga. En av ungdomarna började fundera om inte alla dessa förhandlare och politiker inte upplever problemet som sitt eget. Att de inte har den emotionella engagemanget och den kroppsliga erfarenheten av att alla dessa förändringar av natur och det accelererande förändringarna i klimatet. De fortsatte och diskutera och någon kläckte iden om att kanske vore det bra om förhandlingarna skedde utomhus. Naturen skulle på så vis ständigt göra sig påmind om vad som drabbar den.

Jag vet att Anders Turessons, hobby är att fågelskåda och om han varit observant har han säkerligen upptäckt de förändringar som skett i flyttströmmar och fågelarter. Förhoppningsvis har han upplevt ödmjukhet inför naturen och dess storhet. Det är sådana erfarenheter som behövs i förhandlingarna. Om man är känslomässigt i kontakt med själv och sin omgivning kan man agera medmänskligt.

Det är också en anledning varför ungdomarna är så viktiga i dessa förhandlingar. De kan påminna om de barn som alla vuxna har. Just därför är det också så viktigt att lyssna på dem, lyssna på vad de har att säga och vad de har för förslag. De ungdomar som deltar är de som kommer att leva med de beslut som tas.