The Copenhagen meeting soon begins
Posted on 05. Dec, 2009 by Jonathan Sundqvist in E.U., Sweden | View Comments
Det är svårt att tänka sig historiens vingslag inför en händelse som detta. Men faktum är att just nu skapas historia. Omkring 100 ledare kommer att komma till Köpenhamn och så sent som igår meddelade Obama att han tänker komma till de sista dagarna i Köpenhamn, som också är de viktigaste dagarna.
Under halvåret som gått har de politiska ledarna tvekat, skjutit upp och funderat ‘klarar jag verkligen av det här’. Det är precis så jag också känner ibland. När hela världen vänder sig mot Köpenhamn för att sätta sin tilltro till världens förhandlare och ledare börjar jag fundera hur jag själv skulle reagera. Jag skulle vara rädd för att misslyckas totalt. Vad alla världens länder har framför sig är inte mindre än att ta ett stort steg i förtroende. Antingen tar det ett steg framåt i rädsla för att ramla och göra bort sig eller så väntar de och väntar ännu längre. Med risk för att allt blir alltför sent.
Ett så litet land som Sverige har nu ett ordförandeskap i sina händer. Vilket ansvar! Precis som jag tvivlar Fredrik Reinfeldt ibland på om det här ska gå vägen. Men, i slutändan ser jag inget alternativ än att ta detta steg i förtroende. Det är när processen granskas och synas som mest som det blir som mest demokratiskt förutsatt att man rättar till de misstag som görs.
Min fråga till er är vad ni vill att jag ska fokusera på under de kommande två veckorna. Kom med synpunkter och jag tar dem till mig :)
English translation through google
It is difficult to conceive of history for an event like this. But the fact is that currently creates history. About 100 leaders will come to Copenhagen and as recently as yesterday Obama announced that he intends to come to the last days in Copenhagen, which is also the most important days.
Over half of which has been the political leaders hesitated, shot up and thought ‘can I really of this’. This is exactly how I also feel sometimes. As the world turns towards Copenhagen to put its faith in the world’s negotiators and leaders, I begin to think how I would react. I would be afraid to fail completely. As all the world’s countries have before them is no less than to take a major step in confidence. Either take it a step forward in fear of falling and making a fool of himself, or so they wait and wait even longer. At the risk of everything becomes too late.
A small country like Sweden has now a presidency in their hands. What responsibility! Just as I doubt Fredrik Reinfeldt sometimes if this is the way to go. But, ultimately, I see no alternative but to take this step in confidence. That is when the process is reviewed and seen by most as it is the most democratic if it corrects the mistakes made.
My question to you is what you want me to focus on over the next two weeks. Gave feedback and I take them to me:)
Kyoto goal reached, what about Copenhagen?
Posted on 03. Dec, 2009 by Jonathan Sundqvist in E.U., Sweden, bits | View Comments
I Dagens Nyheter går det att läsa att målen som sattes upp i Kyoto kommer att nås med råge. Om och om igen ser man att de mål som sätts upp är lättare att nå än vad man från början tror. Kan då inte världens politiker skaffa sig lite mer självförtroende om vad som kan uppnås. Då skulle vi förmodligen kunna nå ännu längre.
Under de två kommande veckorna kommer vi att få se hur högt världens politiker vågar satsa. Världens ögon har vänt sin blick mot köpenhamn och det är klart att ledare blir oroliga för att förväntningarna är högt ställda och att de kommer att misslyckas. Det är humant att bli nervös för det är aldrig kul att misslyckas. Så om du Fredrik Reinfeldt läser det här. Fatta mod !
Och ni andra som också läser det här. Låt oss uppmuntra våra ledare och visa dem hur de bör gå.
Translated through google
The Daily News can read the targets set in Kyoto will be met by a wide margin. Time and again we see that the goals for which it is easier to achieve than was originally believed. Can not the world’s politicians gain a bit more confidence about what can be achieved. Then we would probably be able to reach even further.
During the next two weeks we will see how high the world’s politicians dare bet. Eyes of the world has turned its gaze towards Copenhagen and it is clear that leaders are concerned that expectations are high and that they will fail. It is human to feel nervous because it’s never fun to fail. So if you Fredrik Reinfeldt are reading this. Take courage!
And you others who are reading this. Let us encourage our leaders and show them how they should go.
Rich and Poor countries?
Posted on 03. Dec, 2009 by Jonathan Sundqvist in E.U., Sweden | View Comments
English translation below
I klimatförhandlingarna pratas det ofta om Industriländer och Utvecklingsländer. Eller om fattiga länder och rika länder. När det gäller den finansiering som det förhandlas om är det viktigt att med vilken sorts glasögon man använder.
Problematiken som det sett ut i EU är att östblocksländer känt att de redan är utsatta i den ekonomiska krisen och inte kan skänka pengar till u-länder. En fattig bör inte skänka till en rik. Det vore dessutom att öka klyftorna något som inte ens miljöorganisationer vill när de skanderar klimaträttvisa. Det är med andra ord av vikt att man har riktiga kategorier på de länder som deltar i förhandlingarna. Är landet rikt eller är det fattigt? Är det ett industriland eller ett utvecklingsland?
Hans Rosling illustrerar färgstarkt problematiken i detta med två stycken stycken välfärdsparametrar. Barnadödlighet och inkomst per person. Vad som framträder är det inte alltid är lätt att kategorisera ett land som fattigt eller som rikt. Inom olika länderna kan skillnaderna vara stora. Tar man kina som exempel är skillnaderna avgrundsstora. Delar av kina är lika välmående som oss och andra delar har det lika ofördelaktigt som de som har det värst i världen. Problemet är snarare att suveränitet är en begränsande faktor i detta fall. Det är inte bara mellan länder det existerar klyftor som ställer till det på klimatområdet. Det är även inom länder.
Ytterligare något som förekommer i debatten om klimatförhandlingarna är att vi måste se till så att vi inte blir omsprungna av våra grannar i öst. Att vi måste behålla våra komparativa fördelar. När man synar de intellektuella rättigheterna i kanten ser man att det ofta är argumentet.
Frågan är om en förhandling kan lösas med att man vaktar det som är ens eget? Frågan är om det finns ett egenvärde av att ha spjutspetsteknologi eller vara rikast i världen?
Yes they can! from Gapminder Foundation on Vimeo.
Video is in english.
English translation through google
In climate negotiations, often talk about developed and developing countries. Or on poor countries and rich countries. Regarding the funding is negotiated, it is important that with what kind of glasses to use.
The problem as it looked in the EU is that the Eastern Bloc countries recognized that they are already vulnerable to the economic crisis and can not donate money to developing countries. A poor should not donate to the rich. It would also increase inequality which is not even environmental groups want when they chanting climate justice. It is therefore important to have proper categories on the countries participating in the negotiations. The country is rich or the poor? Is it a developed or a developing country?
Hans Rosling shows colorful issue of this with two pieces of welfare parameters. Infant mortality and income per person. What emerges is not always easy to categorize a country as poor or rich. In different countries may differ widely. Takes China as an example the differences are great abyss. Parts of China are as wealthy as us and other parts have the same disadvantage as those with the worst in the world. The problem is rather that sovereignty is a limiting factor in this case. It is not just between countries, there exist gaps down to the field of climate change. It is also within countries.
Further such as exists in the debate on climate negotiations is that we must ensure that we do not become omsprungna of our Eastern neighbors. That we must retain our comparative advantage. When you call the intellectual rights of the edge you will see that it is often the argument.
The question is whether a hearing can be solved with the guards it is one’s own? The question is whether there is an intrinsic value in having leading-edge technology or be the richest in the world?
