English translation below
I klimatförhandlingarna pratas det ofta om Industriländer och Utvecklingsländer. Eller om fattiga länder och rika länder. När det gäller den finansiering som det förhandlas om är det viktigt att med vilken sorts glasögon man använder.
Problematiken som det sett ut i EU är att östblocksländer känt att de redan är utsatta i den ekonomiska krisen och inte kan skänka pengar till u-länder. En fattig bör inte skänka till en rik. Det vore dessutom att öka klyftorna något som inte ens miljöorganisationer vill när de skanderar klimaträttvisa. Det är med andra ord av vikt att man har riktiga kategorier på de länder som deltar i förhandlingarna. Är landet rikt eller är det fattigt? Är det ett industriland eller ett utvecklingsland?
Hans Rosling illustrerar färgstarkt problematiken i detta med två stycken stycken välfärdsparametrar. Barnadödlighet och inkomst per person. Vad som framträder är det inte alltid är lätt att kategorisera ett land som fattigt eller som rikt. Inom olika länderna kan skillnaderna vara stora. Tar man kina som exempel är skillnaderna avgrundsstora. Delar av kina är lika välmående som oss och andra delar har det lika ofördelaktigt som de som har det värst i världen. Problemet är snarare att suveränitet är en begränsande faktor i detta fall. Det är inte bara mellan länder det existerar klyftor som ställer till det på klimatområdet. Det är även inom länder.
Ytterligare något som förekommer i debatten om klimatförhandlingarna är att vi måste se till så att vi inte blir omsprungna av våra grannar i öst. Att vi måste behålla våra komparativa fördelar. När man synar de intellektuella rättigheterna i kanten ser man att det ofta är argumentet.
Frågan är om en förhandling kan lösas med att man vaktar det som är ens eget? Frågan är om det finns ett egenvärde av att ha spjutspetsteknologi eller vara rikast i världen?
Yes they can! from Gapminder Foundation on Vimeo.
Video is in english.
English translation through google
In climate negotiations, often talk about developed and developing countries. Or on poor countries and rich countries. Regarding the funding is negotiated, it is important that with what kind of glasses to use.
The problem as it looked in the EU is that the Eastern Bloc countries recognized that they are already vulnerable to the economic crisis and can not donate money to developing countries. A poor should not donate to the rich. It would also increase inequality which is not even environmental groups want when they chanting climate justice. It is therefore important to have proper categories on the countries participating in the negotiations. The country is rich or the poor? Is it a developed or a developing country?
Hans Rosling shows colorful issue of this with two pieces of welfare parameters. Infant mortality and income per person. What emerges is not always easy to categorize a country as poor or rich. In different countries may differ widely. Takes China as an example the differences are great abyss. Parts of China are as wealthy as us and other parts have the same disadvantage as those with the worst in the world. The problem is rather that sovereignty is a limiting factor in this case. It is not just between countries, there exist gaps down to the field of climate change. It is also within countries.
Further such as exists in the debate on climate negotiations is that we must ensure that we do not become omsprungna of our Eastern neighbors. That we must retain our comparative advantage. When you call the intellectual rights of the edge you will see that it is often the argument.
The question is whether a hearing can be solved with the guards it is one’s own? The question is whether there is an intrinsic value in having leading-edge technology or be the richest in the world?
If you enjoyed this article, please consider sharing it!
