One Day left in Barcelona
Posted on 06. Nov, 2009 by Jonathan Sundqvist in Sweden
Oxfam Big heads
English below
“Varför känns det som alla förhandlare här i Barcelona oroar sig över vilken solfaktor de bor använda på stranden, fast de sett att tidvattnet dragit sig tillbaka och en tsunami ar på vag“
Afrika drar i nödbromsen
Näst sista dagen har på UNFCCCs klimatförhandlingar i Barcelona och fortfarande känns det som en vanlig dag på kontoret. En skarp ton sattes dock redan i början av den har veckan när den afrikanska gruppen/G77 satte ner foten och vägrade förhandla mer innan rika länder lade fram några konkreta forslag på bordet, dvs siffror och utsläppsmålutslaktning, inte vaga politiska loften. Fortfarande håller alla hårt på sina kort, rådda för att spela ut dem för tidigt men det är tydligt att de fattiga länderna, de som ser klimatkonsekvenserna i vitögat varje dag, är mer och mer frustrerade över förhandlingarnas snigelfart. Rika länder svarade med att ge mer plats åt dessa diskussioner i förhandlingarna över de närmsta dagarna och alla går nu och väntar på att se om de har dagarna varit mer produktiva - eller produktiva nog - eller om afrikagruppen/G77 kommer att dra i nödbromsen igen. Det som åskådliggjorts är att Afrika är en viktig spelare i förhandlingsspelet som faktiskt tvingat rika länder att lyssna.
Nya pengar
Nästa huvudfråga har varit pengar. Precis innan Barcelonakonferensen började lade EU fram sitt finansieringsförslag, vilket ska hjälpa fattiga länder anpassa sig till klimatkrisen. Ett visst fortroende for EU väcktes trots att EU fortfarande har en lång väg att gå - den föreslagna summan ar mindre an hälften av vad som behövs och det finns fortfarande ingen tydlig signal att pengarna är ‘nya’, dvs, inte tas från existerande biståndsbudgetar vilket givetvis är livsfarligt då det i praktiken betyder att länder kan tvingas välja mellan att bygga havsbarriärer och bygga skolor. Klimatpengar är inte bistånd utan ska betala för den skada som rika länder åsamkat utvecklingsländerna, enligt principen om historiskt ansvar och kapacitet att betala. Frågor återstår också när det gäller vilken mekanism genom vilken pengarna ska gå.
En ring på fingret tack - inget öppet förhållande
Det sista stora frågetecknet handlar om ”legally binding vs politically binding”. Alla har sprungit runt som yra höns for att försöka lista ut vad som egentligen menas med dessa två koncept. Från flera håll har vi hört (Danmark, Sverige, USA) att ett ‘politiskt bindande avtal’ är det mest troliga scenariot i Köpenhamn i december. Det är total oacceptabelt. Vi vet att Köpenhamnsavtalet måste vara ‘legally binding’, annars är det inte värt pappret det skrivits på. Titta t.ex på det ‘politiskt bindande’ loftet att leverera 0.7% i bistånd, eller tänk om hastighetsbegränsningarna i tätort endast var ‘politically binding’. Eller att betala skatt. Men 300 000 människor som dör varje år på grund av klimatkrisen (det ar 822 per dag!) och med forskarnas varningar om att vi är på väg mot en värld med mer an 2 grader temperaturhöjning - vad verkar logiskt: ett politiskt bindande avtal? Nej tack.
Motkraft
Organisationer har på plats har gjort allt for att sätta press på förhandlare genom olika media och kampanjaktiviteter och intensivt lobbyarbete. Oxfams ‘big heads’ (statsöverhuvuden från sex rika länder) visade på hur lite ‘nya pengar’ som hittills lagts på bordet genom att klippa sönder en gigantisk check. Även idag var ‘big heads’ på plats. En efter en plundrar de biståndskassan for att lägga i klimatpotten.
Flera andra organisationer, de flesta del av den globala klimatkampanjen Tck Tck Tck har försökt åskådliggöra det som händer (eller rättare sagt inte händer) här i maktens korridorer på olika sätt. Som en kollega sa tidigare idag: “whilst the political mandate is shrinking, the public mandate is growing”.
Dock så är de här konferenserna så kostymfyllda att man lätt glömmer varfor man är här, eller vad som egentligen står på spel. En kvinna från Bolivia sa det bäst under gårdagen:
“När skeppet håller på att sjunka handlar det om att överlevnad, inte anpassning. Det här är en fråga om överlevnad“
Tiden håller definitivt på att rinna ut här i Barcelona och nu finns det inte längre någon tvekan. Konferenscentret känns idag som en kuslig finlandsfärja på vag på grund. I Köpenhamn behöver vi de riktiga ‘big heads’ på plats for att leverera det som hittills varit politiskt omöjligt - ett klimatavtal som ar rättvist, ambitiöst och bindande. Vi måste höja vara röster för att höras. Nu.
English
“Why does it feel that all the negotiators here in Barcelona worried about what solfaktor they should use on the beach, although they have seen the tide retreated and a tsunami is on its way”
Africa pull the emergency brake
Penultimate day has on the UNFCCC climate negotiations in Barcelona and still feels like a normal day at the office. A sharp tone was already at the beginning of the week when the African gruppen/G77 put the foot down and refused to negotiate more before the rich countries put forward any concrete proposals on the table, ie numbers and utsläppsmålutslaktning, not vague political promises. Still all hard on their cards, afraid to play them too soon but it is clear that the poor countries, those who see climate change impacts in the face every day, more and more frustrated with the snail’s pace of negotiations. Rich countries responded by providing more space for these discussions in the negotiations over the next few days and all are now waiting to see if these days were more productive - or productive enough - or if afrikagruppen/G77 will pull the emergency brake again. What has illustrated is that Africa is a key player in negotiating the game actually forced rich countries to listen.
New money
The next key issue was money. Just before the Barcelona conference began, the EU presented its financial proposal, which will help poor countries adapt to climate crisis. A certain confidence in the EU was brought despite the fact that the EU still has a long way to go - the proposed amount is less than half of what is needed and there is still no clear sign that money is ‘new’, ie, not taken from existing aid budgets, which of course, is lethal when in practice it means that countries may be forced to choose between building sea barriers and build schools.Climate Money is not aid but must pay for the damage that rich countries caused to developing countries, according to the principle of historical responsibility and capacity to pay. Questions also remain regarding the mechanism by which the money should go.
A ring on your finger thanks - no open relationship
The last big question mark is “legally binding vs. politically binding”. All have been running around like dizzy chickens to try to figure out what is really meant by these two concepts. From several quarters, we have heard (Denmark, Sweden, USA) to a “politically binding agreement ‘is the most likely scenario in Copenhagen in December. There is total unacceptable. We know that the Copenhagen agreement must be ‘legally binding’, otherwise it is not worth the paper it is written on. Look for example at the ‘politically binding’ promise to deliver 0.7% of the assistance, or what if the speed limits in urban areas was only “politically binding”. Or to pay taxes.But 300 000 people die each year because of the climate crisis (it is 822 per day!) And the researchers’ warnings that we are moving towards a world with more than 2 degrees rise in temperature - what seems logical: a politically binding agreement? No thanks.
Counterforce
Organizations have in place has made every effort to put pressure on the negotiators through various media and promotional activities and intense lobbying. Oxfam’s ‘big heads’ (heads of state from six rich countries) showed how little the ‘new money’ that have so far been on the table by that cut a huge check. Although today was the ‘big heads’ on the spot. One by one they plunder assistance fund in order to put climate in the pot.
Several other organizations, most part of the global climate campaign TCK TCK TCK has tried to illustrate what is happening (or rather not happening) here in the corridors of power in different ways. As a colleague said earlier today: “Whilst the political mandate is shrinking, the public mandate is growing.”
However, as these conferences so stuffed suit that you can easily forget why we are here, or what is really at stake. A woman from Bolivia said it best yesterday:
“When the ship is sinking, it is about survival, not adjusting. This is a matter of survival “
Time is definitely running out here in Barcelona and now there is no longer any doubt. The conference center today feels like a creepy finland ferry on vague grounds. In Copenhagen, we need the real ‘big heads’ in place to deliver the hitherto politically impossible - a climate change agreement that is equitable, ambitious and binding.We must raise our voices to be heard. Now.